Ångest hos barn – så känner du igen tecknen
Ångest hos barn kan märkas i kroppen, i barnets beteende eller i känslorna. Magont, huvudvärk, sömnsvårigheter, irritation, stark oro och undvikande är exempel på signaler. Ett barn kan också ställa många frågor, vilja ha en vuxen nära eller få svårt att gå till skolan.
Enstaka rädslor och oroskänslor hör till barns utveckling. Det som gör ångest mer bekymmersam är att den blir ihållande, stark eller begränsar barnets vardag. Bedömningen handlar därför inte bara om vilket symtom barnet har, utan också om hur det påverkar skola, sömn, matvanor, relationer och fritidsaktiviteter.
Socialstyrelsen anger att cirka 5–10 procent drabbas av GAD, separationsångest eller social fobi under uppväxten. Det är en samlad uppgift för dessa tillstånd, inte en andel för varje diagnos.
Fysiska symtom
Ångest kan ge kroppsliga besvär som barnet själv upplever som mycket verkliga. Vanliga tecken är:
- magont, huvudvärk eller muskelvärk
- hjärtklappning, spänning eller andningssvårigheter
- sömnsvårigheter och trötthet
- svårigheter att koncentrera sig
Vid GAD kan kroppsliga symtom kombineras med en ihållande oro inför flera situationer och svårigheter att tolerera osäkerhet. Läs mer om GAD hos barn och unga.
Beteendemässiga och emotionella tecken
Barn med ångest kan börja undvika platser, personer eller situationer som väcker oro. Det kan handla om att inte vilja sova ensam, lämna hemmet, gå till skolan eller delta i aktiviteter. Andra barn blir klängiga, ställer upprepade frågor eller försöker få ständig försäkran från en vuxen.
Emotionella reaktioner kan vara gråt, irritation, frustration, stark rädsla och känslor av hjälplöshet. Social ångest innebär rädsla för sociala situationer och oro för att bli bedömd. Den kan påverka både skolgång och social utveckling.
Olika former av ångest hos barn
Ångestsyndrom hos barn och ungdomar omfattar bland annat separationsångest, social fobi, specifika fobier, GAD, paniksyndrom och agorafobi. Symtomen överlappar varandra, så en förälder bör inte försöka ställa diagnos utifrån enstaka tecken.
Separationsångest
Separationsångest är en överdriven och icke åldersadekvat rädsla för att vara ifrån en anknytningsperson eller hemmet. Barnet kan oroa sig för att något ska hända föräldern, vägra gå till skolan eller få svårt att sova utan en vuxen nära. Magont eller annan kroppslig oro kan komma när separationen närmar sig.
Tillståndet är vanligare bland yngre barn än bland tonåringar och prevalensen anges till cirka 4 procent i regionalt kunskapsstöd. Separationsångest kan också ha samband med senare paniksyndrom. Se kunskapsstödet om separationsångest för mer information.
Social ångest och specifika fobier
Vid social ångest är barnet rädd för att tala, prestera eller vara med andra av oro för att bli granskat eller negativt bedömt. Undvikandet kan göra det svårare att delta i undervisningen och bygga relationer.
En specifik fobi innebär en stark rädsla för ett visst objekt eller en viss situation, exempelvis djur, blod, sprutor, mörker eller höjder. Rädslan kan vara tydligt avgränsad, men ändå påverka barnets vardag om den leder till omfattande undvikande.
GAD hos barn
GAD, eller generaliserat ångestsyndrom, innebär ihållande och överdriven oro inför flera delar av livet. Barnet kan grubbla över skolarbete, familj, hälsa eller framtida händelser och ha svårt att kontrollera oron. Sömnsvårigheter, irritation, koncentrationsproblem, magont och huvudvärk kan följa med.
För att förstå vad som händer kan vården använda samtal och ibland frågeformulär. RCADS är ett frågeformulär med 47 frågor som finns i barn- och föräldraversion. Det omfattar bland annat social ångest, panikångest, GAD, separationsångest och depression. Formuläret kan ge vården en bredare bild av barnets symtom, men ersätter inte en professionell bedömning. Uppgifterna om RCADS finns i Kunskapsstöd för vårdgivare.
Panikattack och panikångest hos barn
En panikattack är en plötslig och intensiv ångestreaktion. Den kan innebära hjärtklappning, andningssvårigheter, yrsel, spänning och rädsla för att dö eller förlora kontrollen. Barnet kan därför tro att något allvarligt händer i kroppen.
Paniksyndrom innebär återkommande panikattacker tillsammans med rädsla eller ångest för nya attacker. Förväntansångesten kan leda till att barnet undviker platser och situationer. En enstaka panikattack betyder alltså inte automatiskt att barnet har paniksyndrom. Läs mer om definitionen hos regionalt kunskapsstöd och om symtomen i Socialstyrelsens beslutsstöd.
Paniksyndrom är ovanligt hos barn och ungdomar, och aktuellt kunskapsstöd anger att behandlingsstudier för denna grupp saknas.
Så hjälper du barn med ångest hemma och i skolan
En trygg vuxen kan hjälpa barnet genom att lyssna, bekräfta känslan och skapa struktur. Föräldrar och skolpersonal behöver samarbeta när ångesten påverkar skoldagen.
Bekräfta känslan utan att förstärka undvikandet
Förminska inte barnets rädsla även om situationen verkar ofarlig för en vuxen. Säg exempelvis: ”Jag förstår att det känns oroligt” eller ”Jag finns här, och vi tar nästa steg tillsammans.” Fråga vad barnet märker i kroppen och vad det tror ska hända.
Att hjälpa barnet innebär samtidigt att försiktigt uppmuntra det att närma sig sådant som väcker ångest, i stället för att alltid ordna så att situationen kan undvikas. Hur detta ska göras behöver anpassas efter barnets ålder, symtom och svårighetsgrad. Föräldrar och skolpersonal bör få råd om detta som en del av stödet.
Skapa förutsägbarhet
Rutiner kan göra vardagen mer begriplig för ett barn som oroar sig. Förbered barnet på förändringar, gå igenom morgon och kväll i förväg och gör det tydligt vem som finns till hands i skolan. Föräldrar, lärare och elevhälsa kan tillsammans planera hur barnet stegvis ska kunna delta i lektioner och aktiviteter.
Försök att hålla kommunikationen lugn och konkret. Många långa försäkringar kan ge kortvarig lättnad men behöver inte hjälpa barnet att hantera osäkerhet på längre sikt.
Behandling av ångest hos barn
KBT rekommenderas för barn och ungdomar med GAD, separationsångest eller social fobi. Behandlingen kan ges individuellt eller i grupp och anpassas till barnets ålder och utvecklingsnivå. Behandlingen behöver bedömas individuellt, och paniksyndrom hos barn har ett begränsat forskningsunderlag.
KBT kan innehålla psykoedukation, beteendeanalys, exponering, arbete med undvikanden och kognitiv omstrukturering. Barnet får lära sig att förstå sambandet mellan tankar, känslor, kroppsliga reaktioner och beteenden. Exponering innebär att barnet gradvis närmar sig det som väcker ångest under trygga och planerade former.
Föräldrarna behöver ofta vara delaktiga. De kan få kunskap om ångest, råd om bemötande och stöd i att hjälpa barnet mellan behandlingstillfällena. Socialstyrelsen beskriver också att hela familjen kan behöva stöd när ett barn eller en ungdom får ångestsyndrom. Läs Socialstyrelsens information om depression och ångest.
Läkemedel och kombinationsbehandling
SSRI- eller SNRI-behandling kan erbjudas barn och ungdomar med GAD, separationsångest eller social fobi. Läkemedel ska bedömas och följas upp av vården. Socialstyrelsen rekommenderar kombinationen sertralin och KBT med prioritet 2 för dessa tillstånd. Det betyder inte att alla barn ska ha läkemedel; behandlingen avgörs efter en individuell bedömning. Se Socialstyrelsens nationella riktlinjer och regionalt kunskapsstöd om ångestsyndrom.
När ska barn med ångest få vårdhjälp?
Kontakta vården när ångesten hindrar barnet i vardagen. Det gäller exempelvis om barnet inte klarar skola eller aktiviteter, får återkommande problem med sömn eller mat, isolerar sig eller har återkommande fysiska symtom som magont och huvudvärk.
Börja med vårdcentralen eller skolans elevhälsa. Vårdvägarna kan skilja sig mellan regioner, och vården avgör vilken insats som passar. Regionalt kunskapsstöd beskriver att mild till medelsvår separationsångest kan bedömas och behandlas inom första linjens vård, medan svårare eller komplicerade fall kan behöva BUP. Barn som inte blir hjälpta av insatser i första linjen bör remitteras till BUP.
Inför kontakten kan det hjälpa att anteckna när symtomen kommer, vad barnet undviker och hur skola, sömn, mat och fritid påverkas. Det ger vården ett tydligare underlag. Vid panikattack med kraftiga kroppsliga symtom behöver vården också bedöma vad symtomen beror på.
Nästa steg är att skriva ned symtomen och deras påverkan och kontakta vårdcentralen eller elevhälsan när vardagen begränsas.
Vanliga frågor
Hur hjälper man barn med ångest?
Lyssna utan att förminska känslan, skapa förutsägbara rutiner och hjälp barnet att stegvis närma sig det som väcker oro i stället för att alltid undvika det. Involvera skolan när ångesten påverkar skoldagen. Om vardagen begränsas bör vårdcentral, elevhälsa eller BUP kontaktas.
Vad kan en panikattack hos ett barn innebära?
En panikattack kan ge plötslig hjärtklappning, andningssvårigheter, yrsel, kroppslig spänning och rädsla för att dö eller tappa kontrollen. Skriv gärna ned vad barnet kände, vad som hände före attacken och om barnet började undvika något efteråt. Den informationen kan hjälpa vården i bedömningen.
Vad är panikångest hos barn?
Panikångest används ofta om den intensiva ångest som uppstår under en panikattack. Sök vård för en bedömning om attackerna återkommer, om barnet oroar sig för nya attacker eller börjar undvika platser och aktiviteter.
Vilka tecken kan GAD hos barn ge?
GAD innebär överdriven och ihållande oro inför flera situationer, med svårigheter att kontrollera oron och tolerera osäkerhet. Barnet kan få magont, huvudvärk, sömnsvårigheter, irritation, koncentrationssvårigheter och börja undvika sådant som väcker oro.
När bör jag söka hjälp för ett barn med ångest?
Sök hjälp när ångesten påverkar barnets vardag, skolgång, sömn, matvanor, relationer eller möjlighet att delta i aktiviteter. Vårdcentral och elevhälsa kan vara vägar till en första bedömning. BUP är aktuellt vid svårare eller komplicerade besvär och när insatser i första linjen inte hjälper.
